* Tomt i plånkan *
Det här är en av de få bilder jag har på mig och min mormor och morfar. Med på bilden är också en av mina äldre kusiner som bodde flera somrar hos oss. Det var nästan som att ha en egen storebror, åtminstone för ett tag. Bilden är tagen någon gång i början på 70-talet under ett av deras få besök.
Min mormor är den enda kvinna som någonsin kommit med spydiga kommentarer om min vikt förutom ambitiösa läkare som i sin profession har till uppgift att frälsa alla tjockisar till ett hälsosammare liv med lägre vikt och mindre midjeomfång som mål, oavsett vad jag än har sökt för. De anser sig ha legitima skäl och självskriven rätt att kommentera min och andra tjockisars vikt helt fritt utan hänsyn till våra känslor. "För vårt eget bästa" brukar det heta. Sluta moralisera och erbjud verkligt stöd istället! Vi är mer än vår vikt.
Minns att jag som barn kände mig ovärdig min mormors kärlek för att jag inte var smal och det har givetvis satt sina spår när någon i din egen familj inte tycker att du och din kropp duger. Då lärde jag mig att jag kommer alltid att bli bedömd och dömd av andra och komma till korta många gånger när människans kroniska behov av att göra jämförelser i en dualistisk värld av "rätt" och "fel" får råda. Vishet och mognad är att acceptera att allt är som det är utan att döma dvs. det är varken "rätt" eller "fel" eller lika "rätt" som "fel". Det bara är.
Jag är tjock och det är som det är. Just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar